Katternas dagbok

18 juli
Två kvar

Bara två Disney-kullungar är kvar, och även de ska snart flytta till sina nya hem. Aladdin och Kida busar här så länge, tills de nya hemmen är redo att ta emot dem. Belle och Melody flyttade tillsammans till stödmattes kompisar, och Pocahontas flyttade i söndags till Hässleholm och en Main Coon-kompis.

12 juni
Disney-kullen växer så det knakar

Efter precis över två veckor i mitt hem har Disney-kullen funnit sig fullständigt till rätta och två av ungarna - Kida och Pocahontas - har passerat ett-kilos-gränsen. Aladdin ligger ännu sist i viktligan med sina lite över 800 gram, och Belle bara ett tiotal gram över det, och till slut har vi Meldoy, som ligger och nafsar på ett-kilos-gränsen.

Lilla tabbysköldpaddan Belle är en liten kelgris som spinner så att hela hon vibrerar när man kelar med henne. Hon piper ofta och gärna för att berätta om det är något hon vill, och stödmatte brukar inte ha hjärta att låta henne sitta och pipa särskilt länge.

Svartsköldpaddan Melody är en väldigt egen liten dam som har bestämda åsikter om det mesta och bara kelar när hon känner för det. Hon gillar att ligga brevid när stödmatte tittar på tv, men inte i knät eller på bröstet som övriga kattungar. När hon väl vill är hon jättegosig.

Kida är söt som socker och kan pipa sin beskärda del när hon vill vara med. Hon är inte överdrivet förtjust i att bli upplockad, men kommer gärna uppkravlandes på axeln och sätter sig, och gosar med ens hår. Lugn och gosig.

Pocahontas är en gosig flicka som gärna lägger sig på rygg och blir kliad på magen. Hon sover gärna hos matte och är lugn och mysig i temperamentet.

Aladdin är minst och ende pojken, och den ende som fortfarande föredrar nappflaska när han ska ha mjölk. Stödmatte kan ju inte säga nej, så det får han. Han sover allra helst på stödmattes arm och slickar en gärna i ansiktet och busar.

28 maj
Disney-kullen

Igår kom Disney-kullen hit. Jag har döpt dem efter diverse Disney-karaktärer - Pocahontas (filmen med samma namn), Melody (Ariels dotter i Den Lilla Sjöjungfrun II), Belle (Skönheten och Odjuret), Kida (prinsessan i filmen Atlantis) och Aladdin (filmen med samma namn). Tre är långhåriga - Pocahontas, Kida och Aladdin, och alla flickorna är olika varianter av sköldpaddor. Aladdin är minst, trots att han är pojke, och vill inte äta ur skål som sina systrar. Med fyra sköldpaddor som systrar har han förmodligen inte vunnit fighterna om maten från mamma - sköldpaddor är kända för att vara kämpar! Här hos mig nappas han och han har snabbt lärt sig att mitt knä betyder mat, vilket innebär att om han vill ha mat sätter han sig vid mina fötter och piper.

Belle är pipigast i kullen, men framåt och jättesöt. Hon väger ungefär detsamma som Aladdin. Kida är störst i kullen och är uppe i nästan 650 gram idag. Hon är lite lös i magen just nu, vilket kan bero på att de som hade henne i fällan innan KKS kontaktades gav henne grädde att äta. Hon gillar mat och är busig i massor, och spinner som en liten motor när hon trivs. Pocahontas är mest tillbakadragen i kullen, men i eftermiddags började även hon gosa och tycka att stödmatte var en kul klätterställning. Melody är lekfull och leker gärna både ensam och med sina syskon. Alla flickorna spinner vid kel, medan Aladdin inte riktigt verkar ha fått fjutt på sin spinnmaskin än :)

I veckan som kommer ska ungarna bli avmaskade och få besöka veterinären för rutinkontroll så att de är så friska som jag tror och hoppas de är.

3 maj
Just nu

Just nu får det väl erkännas att det inte händer så mycket kattmässigt. Vilda, som efter nio månader hos mig börjat bli ganska kelig men fortfarande är väldigt nervös, ska förhoppningsvis flytta till ett permanenthem inom alltför lång tid. Men för att det ska ske måste transport ordnas, och det kan ju vara lite komplicerat när kisen ska halvvägs genom riket.

Tara och Angel fortsätter må som små (bortskämda!) prinsessor, och sover bort dagarna precis som katter ska. När de inte leker då, vill säga - snören är det bästa som finns och laserpekare är inte dumma de heller. Balkongen är trevlig nu när det börjar bli varmt (det är också Vildas favoritplats).

Så vi har det ganska lugnt och skönt just nu, vi tre.

9 november
Brev till Djurskyddet i Malmö

Jag blev arg på Djurskyddet i Malmö igår, och skrev därför nu på morgonen ett brev till dem. I gårdagens Metro kunde man nämligen läsa en artikel om att allt fler hemlösa katter behöver hjälp. Det är en underdrift - vi på KKS drunknar i ärenden. Nedan följer mitt mail till Djurskyddet.

Hej,
 
I gårdagens Metro fanns en liten artikel om hemlösa katter. Jag läste med intresse, eftersom jag är involverad i Kattkommando Syd. Det berättades om hur vi är överhopade av övergivna katter, fler och fler hela tiden.
 
Sedan kommer jag till delen då någon hos er, en Paula Hultgren, svarar på frågan om vad ni gör för att hjälpa. Då säger människan att "som vi tolkar djurskyddslagen är den som fångar in en katt skyldig att skydda den mot fortsatt lidande. Det gör vi inte om den släpps ut igen."
 
Då kommer ju frågan onekligen - så då är det bättre att ni helt och hållet låter bli att göra något alls? För det är ju vad ni gör. Absolut ingenting över huvud taget.
 
Två okastrerade katthanar kan under två år ge upphov till sjutusen kattungar. En katthona får två till tre kullar om året, med ett genomsnitt på fyra kattungar per kull. Kan ni inte själva vara så otroligt begåvade att ni kan räkna ut, att om ni inte gör någonting, så kommer det bara bli fler? Hur är det bättre att låta bli att göra något alls?
 
För en vecka sedan tog vi in en hona som sprang ute. Hon hade en kull på fyra ungar, som alla var lite under två veckor gamla. De höll naturligtvis på att frysa ihjäl. Detta är bara en av våra oändligt många historier det här året - jag tog själv in tre kattungar som annars skulle avlivas samma kväll.
 
Vad gör ni? undrar jag. Ni vill inte ta in katterna, uppenbarligen, för då har ni ju ansvar för dem, men ni vill heller inte använda TNR-metoden (Trap-Neutur-Return, om ni inte vet vad det är så fråga gärna) för att ni inte tolkar djurskyddslagen så. Hur är det bättre att göra ingenting, vilket är vad alla vi inom katthjälpsorganisationerna tycker att ni gör?
 
Hälsningar,
Camilla

Jag har öppnat en tråd om det på Kattforumet.

18 oktober
Grattis till Tara och Angel (i efterskott)

Eftersom skolan överöser mig med dumheter att läsa har jag inte haft tid att uppdatera här, men mina kisar Tara och Angel fyllde ju ett år i fredags, den 12 oktober. GRATTIS! De fick en ny leksak av mig, och sen kom mor min med nya leksaker hon också. Galningarna själva verkade inte bry sig nämnvärt, utan sov, lekte och åt som vanligt så klart. Tara tävlar om min uppmärksamhet med Kanel, och blir svartsjuk när jag kelar för länge med Kanel. Då sitter hon vid mina fötter, alternativt på skrivbordet så att jag inte kan se datorskärmen, och tittar anklagande på mig.

Angel är personlig och egen, och står ganska ofta och pratar med min sovrumsdörr, som hon tycker är alldeles förfärligt oförskämd eftersom den inte öppnar och släpper in henne. Det finns tydligen oerhört intressanta saker i mitt sovrum (vilket hon visar när hon väl smiter in där, genom att spinna högljutt och undersöka *allt*).

Aaah, kommer fortfarande ihåg väldigt väl när de föddes. Eller ja, Tara åtminstone. Angel var ju en liten eftersläpare som kom ut när jag och pojkvännen gått hemifrån i tron om att Mathilda var klar. Inte då - när vi kom hem var där ju sex ungar i lådan istället för fem. Något av en chock. Angel var minst hela tiden, med födslovikt på 88 gram om jag inte minns fel. Busigast, och först ur lådan och först med att sova hos matte, dock.

Vilda är en fräck liten kise som stjäl mattes middag när matte tittar åt andra hållet. Visserligen var matte klar med middagen, men Vilda visste mycket väl att hon inte fick sno maten för det. Skyldig såg hon ut, när hon stod med en stor bit kyckling i munnen - men det var ju så *gott*... :D

4 oktober
Fyra kisar kvar hemma

Har inte skrivit på ett tag - skolan fick övertaget en stund. Men här hemma leks och busas det friskt. Jag har fyra katter kvar - två egna och två stödisar. Peppar och Chili har bägge flyttat till nya hem tidigare i veckan (Peppar heter numera Zebbe) men Kanel är kvar, och vill flytta till ett eget hem med kattkompis. Vilda är också kvar, men då hon fortfarande är skygg är permanenthem inte särskilt aktuellt för henne (om du inte känner för att jobba med henne under lång tid).

Chili, Peppar och Kanel har alla utvecklats fint och blivit stora och starka. De har lekt och kelat sin väg genom mitt hjärta och det är alltid lite sorgligt när de flyttar - men så länge jag är säker på att de får det bra, är det okej!

Vilda börjar vara mer okej med mig och leker med pinnen när jag håller i andra änden. Hon leker frisk på egen hand och med de andra kisarna, och trivs bra med Kanel - hon har varit storasyster till alla kattungarna. Såret på hennes nos är helt läkt och hon förefaller helt frisk. Jag får inte klappa henne än, men förhoppningsvis är det bara en tidsfråga.

Nu ska jag ha lite paus som stödhem då jag snart ska åka utomlands, men jag ska försöka uppdatera lite oftare :)

Senaste bilderna på Kanel, Peppar och Chili.

13 augusti
Tre nya kattungar

I torsdags fick jag ett samtal från KKS om tre avlivningshotade kattungar som skulle skjutas av kommunjägaren redan samma kväll om de inte togs om hand. Ägaren till deras mamma ville inte ha dem, och två syskon hade redan flyttat (och ägaren vägrar kastrera honan...). De fick först komma till ett akuthem och därefter till mig, idag, efter kontroll hos veterinären. Alla tre - två hanar och en hona - är friska och krya, även om de verkar sakna sin mamma.

Ungarna har också fått namn - rödvite Chili (pojke), tabbyflickan Kanel (med vita tecken) och tabbypojken Peppar (utan vita tecken).

Här hemma har det frästs en del - Tara nosar försiktigt och fräser väldigt lite, men Angel är desto värre. Vilda har hållit sig undan men nosat lite på ungarna och fräst sin beskärda del. Nu håller hon sig undan och sitter bakom soffan. Annars har hennes utveckling definitivt gått framåt, då jag numera får klappa henne vid måltider och hon är mer okej med att ha mig i närheten. Återstår att se vad ungarna gör för nytta eller skada...

Bilder av de nya ungarna finns här.

9 augusti
Kattungarna har flyttat och en ny kise har kommit hit

William blev den siste som flyttade, i lördags (den 4 augusti). Redan nu har jag fått rapporter från Victors och Elizabeths nya hem och bägge hälsar att det går hur bra som helst. Victor har blivit bästa kompis med vackra Cassie, också KKS-katt, och deras nya "föräldrar" tycker att det är jättekul att ha blivit med katt. Lizzy har charmat sexkiloskisen Roxy, som första dagen bara fräste åt henne. Tre dagar senare leker, sov och äter de ihop.

Samma dag som William flyttade kom en ny liten kattunge till mig. Hon är runt fyra månader gammal, tabbyfärgad och skygg. Hon döptes till Vilda när hon var hos veterinären, och ska nu bo hos mig tills hon förhoppningsvis blir tam. Vilda springer från mig så fort jag rör på mig, men är nyfiken på allt som händer. Hon leker lite förstrött med leksakerna, men förstår nog inte riktigt vad det ska vara bra för än. Hon är väldigt framåt med mina egna katter och vill gärna ha sällskap. Angel bara fräste åt henne i början medan Tara var snäll, men nu har det lugnat sig. Tror den lilla mår väldigt bra av att vara omkring snälla, vuxna katter. Bilder av Vilda hittar du här.

Vilda kommer att vilja ha ett eget permanenthem när hon är tam.

Kan samtidigt meddela att lilla Neige, som bodde här i våras, har flyttat norrut och fått det hur bra som helst i ett nytt hem. Hon heter numera Vilja.

29 juli
Victor flyttar

Victor, min lille hittebäbis som hittades ute i ett dike vid ett par dagars ålder, har nu blivit stor. Nu på morgonen flyttade han till sitt nya hem i Lund. Victor kom hit när han var lite under en vecka gammal - 175 gram lätt, pipig och hungrig. Laura adopterade honom som en av sina egna samma sekund som hon hörde honom skrika, och sedan dess har han varit en i kullen. När han vägdes i onsdags, på sin tolv-veckorsdag, var han uppe i 1656 gram och han hade blivit en stor pojke.

Victor har gosat, lekt, sovit och kelat sig in i mitt hjärta och även om han nu inte bor kvar, kommer han ändå stanna som ett väldigt kärt minne.

10 juli
Tingade

Alla ungarna har nu blivit tingade, och mamma Laura ska få flytta med Jack till en väldigt trevlig familj.

Ungarna mår hur bra som helst och leker och rusar runt här dagarna i ända. Minst är numera Elizabeth, men hon ger lika gott som hon får när de brottas. Victors ögoninflammation har gett med sig tack vare antibiotika, likaså mamma Lauras förkylning som visade sig vara luftrörsinflammation. I och med hennes starka antibiotika diar hon inte längre ungarna, vilket gett henne tillfälle att lägga på sig några välbehövliga kilo - hos veterinären vägde hon bara 2,5 kilo! Victor i sin tur väger numera runt 1,3 kilo, och William ligger inte långt efter.

26 juni
Växer så det knakar...

Nu väger alla ungarna runt 700 gram och de jagar varandra över hela lägenheten innan de faller ner och somnar gott i en hög tillsammans. Matte har varit i USA i två veckor och alla kisarna har passats av mattes mamma och mattes brors flickvän. Det verkar ha gått alldeles utmärkt och ungarna utvecklas perfekt. Tara och Angel tycker att det är skönt att ha matte hemma igen verkar det som.

Laura är förkyld fortfarande och ska till veterinären på torsdag för kontroll. Även Victor ska följa med, då han fortfarande har sin envisa ögoninflammation. Jag hoppas naturligtvis att det inte är något allvarligt med någon av dem.

Ungarna är numera mestadels rumsrena. Någon bajsar fortfarande ute någon gång, men mestadels vet alla nu precis var lådan är och vad den är till för. Misstanken är att lådan inte rengjordes ofta nog i min bortavaro, och därför tyckte någon av ungarna att det var äckligt. Det verkar gå bättre sedan jag kom hem.

Alla ungarna har nu intressenter. Första har redan varit här och kollat (på Elizabeth) och imorgon kommer nästa för att se Jack. Återstår att se var de kommer flytta för de flesta av ungarna har mer än en intressent. Är du intresserad så finns det ett tjugotal andra kattungar till adoption bara på Christinas sida.

30 maj
Ute och undersöker världen

Än är det bara Victor som vågat sig utanför boet och undersöker världen - men han gör det med stort intresse. Han hoppar och studsar fram som en liten rund, vit boll och har fått ordentlig fart på benen. Mamma Laura springer efter och pratar oroligt med sin äldste son, som inte bryr sig nämnvärt. Istället knuffar han bort mamma när hon försöker tvätta honom.

Elizabeth, Will och Jack ligger kvar inne i boet. De är lite intresserade av vad Victor gör ute, men har ännu inte vågat sig ut på egna promenader. Minstingen Jack verkar vara mest inne på att försöka, men han är så liten (295 g mot Victors 400 g) att han inte klarar av att ta sig ut än. Istället leker de tre inne i bolådan och har börjat bita varandra i öronen och hålla på ^^

Film av Victor hittar du under Film.

12 maj
Ungarna får namn och ett nytt syskon...

Säg hej till Jack Sparrow, Elizabeth Phoenix och William Hawk. Jag är ganska övertygad om att jag sett rätt på könen, men det gick ju så där förra gången... Jag tror i alla fall som följer:

Den blåvite är en hane, Sir William Hawk. Han har efter två dagar gått upp till 141 gram (födslovikt 116 gram).

Den blåtigrerade är en hona, Princess Elizabeth Phoenix. Hon väger nu 140 gram (födslovikt 113 gram).

Den svarte är en hane, Captain Jack Sparrow. Han väger nu 112 gam (födslovikt 95 gram).

I eftermiddag kom också en ny liten bebis. Prince Victor Eagle (Victor enligt vad KKS döpt honom till, för att han har en "vinnarhätta" på huvudet, Eagle för att han ska ha ett fågelnamn som sina syskon) föddes av en okänd mamma och hittades av en privatperson. Han togs omhand av KKS som ringde mig.

Att se Laura ta åt sig Victor var fantastiskt. Han pep av hunger så snart jag tog upp honom ur buren och det lät så hjärtskärande. Laura sprang ur bolådan och satte sig på hasorna och undrade, "vad gör ni med min unge?" Så snart jag satte honom på golvet hittade de två varandra. Victor visste precis vad man skulle göra och hittade snabbt en tutte och för Laura verkade det vara det mest självklara i hela världen. Vi la in honom i bolådan med sina nya syskon och snart var han igång och bråkade med dem om vilken tutte som ska vara hans.

Victor piper så snart man tar honom ifrån sin nya mamma, men jag tog ut honom en kort stund och försökte ta någon bild av honom. Det gick sådär, men här har ni den lille vite gossen. Lite större än sina syskon är han, jag tror han är runt sex dagar gammal, dvs tre dagar äldre än sina syskon. Han väger 175 gram och är så *hungrig*.

Nya bilder av alla ungarna finns här.

10 maj 2007
Laura har fått tre söta, friska bebbar!

Igårkväll, klockan 22:18, anlände Lauras första bebis. Laura gick och var orolig under hela dagen, jamandes och ville gärna vara i närheten av mig. Hon letade boplats (och tyckte att klätterträdets box skulle vara bra, tills jag la en kudde däri och därmed fick hon inte plats) och kelade hela tiden.

Sent på kvällen visade det sig var dags. Laura la sig i bolådan och började skrika. Fosterblåsan syntes och hon slickade rent ungen innan hon krystade ut efterbörden, vilket gjorde att det var lite skumt - ungen satt fast i henne fortfarande så varje gång hon flyttade sig för att komma åt att göra rent ungen bättre, så flyttade ju ungen sig också.

Ungen mådde utmärkt på 116 gram. Han/hon verkar ha vita tassar och vit haka, men det återstår ju att se hur det blir med det - i övrigt är h*n som sin mamma, helt blå. Bebben anlände klockan 22:18.

Bara några minuter senare var det dags för nästa - 22:25 kom unge nummer två. Vikten låg på 113 gram och denne unge är blåcreme utan vitt.

Mamma Laura var jätteduktig och rengjorde bägge sina ungar medan stödmatte kände på magen och tyckte att nog var där en till... men ungarna la sig att dia i en timme innan mamma klockan 23:45 krystade fram unge nummer tre, en svart liten sak. Minst i kullen med sina 95 gram men det verkade inte vara några problem då den snabbt hittade en tutte den också, medan mamma rengjorde.

Tolv timmar senare (efter att stödmatte gått och lagt sig någon timme senare, ganska övertygad om att där inte var fler ungar) ligger ungarna i mjölkbaren hos mamma och Laura verkar nöjd. Mina egna kattungar är intresserade av vad som pågår, men får inte vara i köket med dem.

Fortsättning följer med kön och namn ;) Bilder finns här: Lauras ungar arkiv I.

24 april 2007
Nya stödisen Laura anländer

Nya stödisen Laura är en blå kise med gröngula ögon. Hon är tunn som en sticka eftersom hon bott ute under lång tid, i en koloni. Hon är dräktig för åtminstone fjärde gången, med två veckor kvar vilket gör att hon är tjock om magen. Under kvällen har Laura fått avmaskningsmedel och då hon är lite förkyld har hon fått en storts antibiotika som är okej för dräktiga flickkisar. Hon har också fått lite öronrengöring.

Lillflickan är, denna behandling till trots, totalt gosig. Hon spinner så snart hon ser mig och njuter och ditrampar när man kelar med henne. Hon har haft ett bra hem en gång i tiden, det är jag säker på.

13 april 2007
Mathilda får eget hem

Efter drygt sex månaders vistelse hos mig har Mathilda nu fått ett välförtjänt eget permanent hem. Hon ska bo utanför Ystad med ett äldre par och deras stilige fyraårige kattherre. Lilla älskade Mathilda, jag hoppas du får det alldeles underbart för det förtjänar du.

Mathilda är en före detta hemlösing. Hon föddes i juli 2005 och togs om hand om en familj som när de flyttade lämnade kvar Mathilda och hennes syster Mira. Bägge honorna blev efter ett tag dräktiga. Mathilda fick sex ungar hemma hos mig medan Mira födde sina ute. Bara lille Giles, som vid några veckors ålder också fick komma till mig, överlevde. Ungarna har idag hem och Mathilda har väntat på en familj att kalla sin.

Så var det bara mina egna två kisar kvar...

12 april 2007
Grattis till kattungarna!

Idag fyller Mathildas kattungar - Tara, Angel, Spike, Buffy, Xander och Wiwi - sex månader. Grattis i lite efterskott till Giles också, som är några dagar äldre. Jag hoppas ni har det alldeles utmärkt i era nya hem (från bilderna jag sett och berättelserna jag hört så har ni det definitivt). Mina egna två, Tara och Angel, lever rövare här hemma och kutar fram och tillbaka i lägenheten med oändligt mycket kattunge-energi.

5 april 2007
Innätning av balkong...

Idag har min balkong färdigställts till att bli kattvänlig! Med hjälp av ett ex (tack Emil) har jag nu en väldigt fint innätad balkong där katterna tryggt kan gå utan att kunna smita. Det tog tre dagar att göra - första dagen var det mest bara inköp av material på Bauhaus

Totalkostnaden blev ca 2000 kr, för den som är intresserad av att göra samma sak. Det är bjälkar, 10 st tror jag, 3.40m långa, hönsnät (4x10m-rullar), 200 skruvar (använde bara drygt hälften men de var i 100-pack), ett paket häftklamrar (där är väl några hundra i ett sånt där paket), fyra gångjärn och 20 vinkeljärn.

Angel och Tara var bägge väldigt tveksamma till att gå ut och Mathilda gick inte alls, men till slut så... Bilder finns här.

27 februari 2007
Neige åker

Så har Neige åkt, lika snabbt som hon kom. Neige har fått en familj i Oxie, med en mamma och fyra barn och en annan liten kise i samma ålder. Jag tror hon kommer trivas jättebra med allt kel hon kommer få. Så här fin hann Neige bli innan hon flyttade:

En nyfiken liten kattdam som inte i det första taget låter någon annan katt komma nära. Däremot mer än gärna människor! Lycka till i ditt nya hem. Ett andra set med bilder finner ni här (första setet bilder finns här).

14 februari 2007
Ny stödkatt: Neige

Nya stödkatten Neige kom till mig idag, alldeles plötsligt. Läste om henne på Hittekatter.ifokus och bestämde mig snabbt för att jag skulle stödhemma mig åt denna lilla dam.

Skitig och dan kom hon hit - hon är egentligen helt vit, men just nu är hennes päls gråaktig. Hon visste dock precis vad toan var till för och när hon kissat fick hon mat och mycket vatten. Därefter somnade hon gott på en av stolarna under matbordet.

Neige (franska ordet för snö) verkar ha varit ute ett tag. Hon är smal som en sticka. Dock verkar hon inte vara i dålig kondition i övrigt - hennes öron och ögon är rena och hon äter duktigt. Hon är inte ett dugg skygg heller, så det är högst sannolikt att hon har bott hos någon tidigare. Det återstår att se om vi hittar någon ägare som blivit av med henne, eller om hon ska få hitta ett nytt hem.

Imorgon ska hon till veterinären, så att vi får veta ungefär hur gammal hon är och om hon är sjuk på något sätt. Hon ska också få en vaccinering.

13 januari 2007
Kattungarna åker...

Sedan nästan en vecka är jag nästan ensam i huset! Nåja, ensam kanske är till att ta i - har ju trots allt tre katter kvar... Angel och Tara (fd Spike) ska stanna kvar hos mig i all evig evighet och mamma Mathilda bor här i väntan på att ett nytt stödhem ska hittas, eller ännu bättre, ett permanent hem.

Först adopterades Giles av sin nya matte som har en annan svart katt, en hund och häst. Redan samma kväll fick jag bilder och mail om hur bra Giles hade det. Ingen rädsla visades för hunden och allt verkar ha gått så bra.

En vecka senare var Mathildas ungar redo att fly boet. Buffy och Dawn, numera Spike eftersom hon råkade vara en han, flyttade tillsammans. Nyfikna på transportburen behövde de inte ens luras in! När vi stängde den började dock Buffy pipa, precis som föregående gång i buren. Bilder av hur roligt Buffy och Spike har det numera hittar du här.

Några dagar senare var det dags för både Willow och Xander att åka till sina respektive hem. Bägge hemmen har varsin katt sedan tidigare. Willow, som numera heter Wiwi, är hur busig som helst rapporterar stödhemmet. Hon är lite småkär i lill-husse också - besvarad kärlek, som tur är. Wiwi är förmodligen överlycklig över all uppmärksamhet; hon fick inte tillräckligt här tyckte hon.

Xander i sin tur flyttade till en annan KKS-katt. De två kom inte så bra överens från början, men eftersom jag inte hört mer misstänker jag att de gick över. Den andra är en flicka på fem månader. Jag är övertygad om att de blir bästisar ^^

Angel och Tara verkade lite lost när syskonen försvunnit och undrade förmodligen om även de skulle bli hämtade. Det har de naturligtvis inte blivit (det enda äventyret har varit en andra vaccination hos farbror veterinären) och nu leker de friskt i gardiner, soffa, klätterställning och diverse ställen de inte bör vara på. Roligast är när Mathilda är med och leker, fyrdubbelt så stor som ungarna...

17 december 2006
Mathilda kommer tillbaka!

Mathilda försvann för två och en halv vecka sedan och jag har inte orkat skriva henne. Sedan hon nu varit hemma i två dagar är det desto lättare, so here we go!

Mathilda försvann då jag försökte ta ut henne i koppel. Hon hade gått fint i lägenheten och hade inga problem i trappan, men när vi kom ut fick hon total panik och slet sig. Vad som följde var timmar och åter timmar av letande, lapp-uppsättning överallt, polisanmälan, och en artikel i Kvällsposten. I slutändan var det Kvällspostens artikel som gjorde att jag fick henne tillbaka. En kvinna hade plockat upp Mathilda en kväll och genom en bekant fick hon veta att det kunde vara Mathilda. Utan något större hopp kom hon hit med katten hon hittade - och till min stora förvåning var det faktiskt min fina katt som kom ur buren.

Ungarna mår finfint och har trivts bra med att ha föräldrafritt. Det blev en del fräsande när Mathilda kom hem, men nu har de vant sig och ungarna letar spenar på mamma (mjölken har dock sinat) och blir tvättade. De är bra mycket mer nöjda med att bli tvättade nu än de var tidigare.

Ungarna var hos veterinären den 14 december och fick första delen av grundvaccinationen. Där konstaterades också vad jag trott dne senaste veckan gällande kön: Buffy, Willow, Angel och Spike är flickor medan Xander, Giles och Dawn är pojkar. Så går det när man döper dem innan man riktigt vet ^^

Alla ungarna är också tingade. Angel och Spike ska stanna hos mig. Dawn och Buffy ska adopteras tillsammans, medan Xander, Giles och Willow kommer till hem där de har andra katter att leka med.

22 november 2006
Ny liten kattunge, svarte Giles

I förrgår, den 20 november, kom nummer sju till mig. Det var inte alls meningen att det skulle bli en nummer sju, men den hjärtskärande berättelsen som Carina la fram fick mig att tycka att "jag har sex stycken, varför inte en unge till?"

Giles, som den nye kolsvarte ungen fick heta, hittades av en hund. Han är Mathildas systers unge, kanske den ende som överlevt. Mamman har lämnat ungarna att klara sig själv, vilket är alltför tidigt och åtminstone en unge till har hittats ihjälfrusen.

Giles sveptes in av hundens matte i en handduk och hon gnuggade liv i honom. Han fick stanna hos Carina från KKS i några dagar tills Carina ringde mig och frågade om jag kunde ta honom. Som sagt - jag kunde inte säga nej.

Trots sin jobbiga start i livet har Giles full tilltro till alla människor runt omkring. Bara någon timme efter att han kommit hit somnade han trött i min famn och sov gott i två timmar. Mathilda var inte lika öppen för den nye; hon fräste åt honom. Sedan började hon fräsa åt de av hennes egna ungar som lekte med honom också.

Det gick dock över på en dryg dag och nu får Giles vara med och kela med mamma. Än bättre är att hon låter honom dia, vilket är viktigt för att hans mage inte ska bli upprörd. En för tidigt avvand unge kan få men för livet. Här verkar Giles dock trivas och han leker friskt med de andra ungarna, och kelar när han får tillfälle och har lust.

13 november 2006
Mathilda och hennes sex pyttesmå ungar

Mathilda, en tabbyfärgad hona med vita framtassar och bakben, kom till mig den fjärde oktober 2006. Hon kom från en bondgård där hon inte varit önskvärd och eftersom man inte brydde sig om henne kastrerade man heller inte henne. Både Mathilda och hennes syster (som fortfarande lever på samma gård) blev naturligtvis dräktiga. Mathildas syster hade fått sina ungar någon dag innan Mathilda kom till mig och de har man fortfarande (idag är det den 13 november) inte hittat. Ungarna i den kullen befaras döda och om inte är de vilda.

Mathilda i sin tur var fortfarande tjock om magen. Så tjock att veterinären som Mathilda varit hos tidigare på dagen innan hon kom till mig, trodde att hon skulle föda vilken dag som helst. Jag blev lite orolig över detta då jag skulle vara borta över helgen som komma skulle.

Mathilda fann sig snabbt till ro i sin nya vardag. Hon fick så mycket mat hon ville, hon fick vila och hon fick ha det varmt och skönt. Alla dessa saker var sådant hon saknat tidigare. Ovanpå det fick hon en hel massa kel och det tycks hon fortfarande inte kunna få nog av!

Dagen efter att Mathilda kommit till mig gick jag och lånade tre böcker om kattungar på biblioteket, och slukade dessa snabbt. Nervositeten växte, men jag såg också fram emot födseln enormt. När Mathilda låg och vilade - vilket hon gjorde majoriteten av tiden - kunde man se hennes mage röra sig. Ingen visste hur många ungar som låg däri, då ultraljudet kostat för mycket, men jag anande att det var fler än standardkullen på tre-fyra ungar.

Helgen då jag var borta passerade lugnt. Mamma och min bror var här för att kolla Mathilda och inga ungar hade ännu kommit. Jag väntade spänt.

En vecka efter att Mathilda kommit till mig började hon bete sig konstigt på morgonen. Så här skrev jag i dagboken på hittekatter.ifokus.se:

12 oktober 2006

Så var man stödhem åt sju katter istället för en. Mathilda var väldigt duktig på att yngla av sig, minst sagt.

Hon var väldigt pratig och sällskaplig imorse och hade under natten varit ganska orolig. Precis innan jag skulle till skolan gick hon in i lådan jag gjort i ordning till henne och satt och tittade på mig och ville att jag skulle vara kvar. Sagt och gjort - skolan ignorerades och förlossningen påbörjades.

Jag behövde inte vänta länge. Redan tio minuter senare, 9.32, var den första ungen framfödd och Mathilda började slicka som att hon aldrig gjort något annat. Ungen vägde 121 gram och är, precis som alla hennes syskon skulle visa sig vara, tabbyfärgade.

Unge nummer två och tre lät inte vänta på sig särskilt länge - med en halvtimmes mellanrum anlände även dessa. Nummer två, en kille tror jag, var störst och vägde hela 131 gram. Nummer tre var mindre och väldigt mörkt färgad, han vägde 97 gram.

Jag misstänkte att det fanns fler ungar kvar i magen, men tiden gick och ingen mer kom. Mathilda krystade dock från och till. Efter två timmar och lite trampandes runt i boxen kom två ungar till, med bara en minuts mellanrum. Efter detta var Mathilda trött och jag fick hjälpa henne genom att dra ut fostersäcken till den femte ungen och klippa navelsträngen åt både henne och hennes syster, nummer fyra. Dessa vägde 123 respektive 100 gram.

Mathilda verkade nöjd och lugn och någon timme senare gick jag hemifrån med pojkvännen, övertygade om att hon skulle klara sig själv med ungarna. Nog gjorde hon det alltid. När min lillebror senare kom över för att se på underverken satte jag mig vid boxen och pekade på de fem ungarna - men där var en för mycket. Kontrollräknade två gånger till och insåg att det nu låg sex ungar vid Mathilda istället för fem...

Nu verkar det dock inte finnas fler i magen och Mathilda äter och dricker nöjt. Ungarna piper lite dock då, äter mest hela tiden eller kurar ihop sig med varandra eller mamma.

Så var det dags att komma på namn till de små liven...

Jag grubblade ett tag på vad ungarna skulle få heta, och beslöt mig till sist för att döpa dem efter karaktärerna i min favorit tv-serie, Buffy the Vampire Slayer. De sex ungarna fick därmed namnen Dawn, Buffy, Willow, Angel, Spike och Xander.

Tisdagen 17 oktober

Ungarna har nu fått namn, ska väl nämnas. Efter viss diskussion med pojkvännen som idéplank döptes de till Buffy, Dawn, Willow, Xander, Spike och Angel. Namnen är tagna från TV-serien Buffy the Vampire Slayer, som råkar vara min favorit. Flera av namnen är dessutom androgyna, så har jag fel på könen spelar det lite mindre roll.

Har kelat med några av dem idag (Dawn och Xander främst). Mathilda har inget emot det så länge hon har koll på vad jag gör och ungarna verkar helt okej med det - de ligger stilla, luktar och undersöker lite nyfiket. De har gått upp i vikt men är naturligtvis fortfarande pyttesmå.

Mamma Mathilda verkar ha ett ganska stort förtroende för mig - hon gick till och med ut från boet ett litet tag medan jag låg vid öppningen och tittade på ungarna. Detta känns bra, men förvånar mig något med tanke på hur kort tid jag haft henne.

Ungarna bodde i den flyttkartong jag gjort i ordning till dem. Tidningspapper och handdukar, och en handduk över som tak, verkade utgöra ett alldeles utmärkt hem. Mathilda vakade över sina blinda och döva ungar - förutom när dammsugaren åkte fram. Dammsugaren är något Mathilda fortfarande inte vant sig vid och jag misstänker att hon inte kommer vänja sig vid den. Hon är fullt och fast övertygad om att den är det ondaste av det onda. När dammsugaren kommer fram är det rädda sig själv som gäller.

Orolig blev Mathilda däremot när jag skulle byta handdukar i boet. De blev ju snabbt ofräscha och jag fick plocka ut de pipande ungarna. Mathilda gick som en osalig ande runt dem och tittade ledset på mig - varför gjorde jag så här? När ungarna kommit tillbaka in var hon dock snart lugn igen.

Två av ungarna, Dawn och Buffy, öppnade varsitt öga tidigare än väntat. Redan vid sju dagars ålder började de titta nyfiket på världen. Det bråkades fortfarande en del i boet, även om det inte var fullt lika mycket som de första dagarna då tuttarna skulle delas upp mellan ungarna. Underhållande att se på, när några hundra-grammare ligger och fajtas.

Snart började det märkas att ungarna hade personligheter. Mest stod Angel ut. Angel var och är minst i kullen. Född sist, med enorma ögon och liten kropp, var han ändå först ur boet, först med att våga sig ut i lägenheten, först med att börja klättra och först med det mesta. Han är väldigt framåt, med enorm energi. Han har väl fått bråka mest om maten så han har vant sig redan från början.

Buffy var tidigare den pipigaste av ungarna, men hon har nu (vid drygt fyra veckors ålder) börjat lugna sig betydligt. Hon trivs i stödmattes famn, även om hon inte somnar där som Angel, Dawn och Spike gjort vid olika tillfällen.

Spike och Xander är bägge lugna. Xander var med ute ur boet väldigt tidigt, men hans undersökande är försiktigt. Xander är också fluffigast i högen. Han är på gränsen till långhårig, till skillnad från övriga.

Först med att lära sig spinna var Dawn, som gladde stödmatte när hon började burra sött och lite försiktigt när jag klappade henne.

Som sagt, nu är de drygt fyra veckor gamla. Idag påbörjades toaträningen och förhoppningsvis ska de snart börja acceptera riktig mat istället för bara mammas mjölk. Varken mamma eller ungar verkar dock särskilt pigga på att sluta dia.

Allting går att klättra på och golvet är ganska kul för det kan man kasa fram över. Stödmattes jeans är underbart roliga att klättra och hänga i. Mitt hår är ganska kul, fötterna kan man slicka och klättra i (och bita i, men då blir stödmatte inte glad) och allting i lägenheten ska bara UNDERSÖKAS! Nya boet är bakom soffan - flyttkartongen duger inte längre. Jag misstänker att det är för att det är varmare bakom soffan, vid elementet.

Livet är helt enkelt både skönt och roligt för ett gäng kattungar i en 50 kvadratmeterslägenhet!

/Hälsningar
Dawn, Angel, Buffy, Spike, Willow, Xander och Mathilda